Glasspinnar av guld

Jag brukar tänka på hur det var när det var Påsk när jag var en liten tös. Jag mindes det som helt fantastiskt, nästan lite karnevalsliknande. Då klädde inte alla, men många ut sig, ibland i väldigt fantasifulla kreationer och drog sedan runt i vårt kvarter med stora björkris. En del hade långa piskor och påkar som de skrämdes med och kunde tydligen ibland snärta till någon över benen med dem.... Jag vet inte om jag minns det hela rätt. Jag var så liten men jag minns att jag var jätterädd. Mamma tyckte att jag skulle gå ut och gå och beskåda alla kreationerna men jag vågade inte tills mamma fick mina bröder till att gå en sväng med rädd liten syster. Jag kände mig så stolt och trygg där jag gick med en bror på var sida och jag höll hårt i deras händer.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag hade en gullig granne, en lite äldre tjej, hon var i tonåren. Jag var kanske 5 år. Hon tyckte jag var söt och pratade med mig. Vi bodde grannar. Tonåringarna i kvarteret brukade ibland leka något som kallades "smita" eller "smite" som vi gotlänningar kallar det. Man jagade varandra. "Ska vi leke smite"?
Då var det liv och rörelse i kvarteret vill jag lova. Som dånande horder sprang ungarna omkring i kvarteret och sprang in på andras gårdar. Jag minns vad sur mamma var när hon fick sin rosenrabatt ordentligt nedtrampad. En gång frågade jag min granne om jag fick vara med och leka smita. Jag var förstås för liten och för rädd. Hon sa nej och jag blev jättearg. Jag bestämde mig för att hämnas. Kunde en liten, mager, fräknig och rödhårig tös hämnas på en hord med stöddiga tonårstjejer?

Killarna jagade tjejerna den här gången. Det var ett himmelens liv som vanligt. Tjejerna sprang förbi och en av dem skrek: "Vi gömmer oss i Carinas lekstuga"! Sen spände hon ögonen i mig och väste: "och du skvallrar inte"! Då var det färdigt för min del. Min respekt för hela horden tonårstjejer var som bortblåst. Först fick jag inte vara med och sen sprang dem nonchalant förbi och väste order till mig! Jag satt iskallt kvar på grindstolpen kokande av ilska inombords. Och snart fick jag min chans. Killarna sprang förbi. En av dem stannade till och frågade mig om jag sett tjejerna. "Visst har jag det, dem är i Carinas lekstuga", sa jag med iskallt lugn. Killarna hittade tjejerna och jag hörde hur alla skrek som galningar. Då gick jag in till mitt och tryckte näsan mot fönstret. Jag tänkte inte gå ut mer den veckan. Hämnden är ljuv.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

När jag var liten och åt glass brukade jag samla på glasspinnarna. Sen lade jag dem i en glasburk och grävde ner den i mammas rosenrabatt. När jag sen grävde upp glasburken skulle glasspinnarna, enligt min bestämda uppfattning, ha blivit förvandlade till guld. Barnatro är underbart.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vi låste aldrig vår ytterdörr för natten men vi brukade låsa den när vi åkte bort hela familjen för ett par timmar. En gång glömde vi att låsa ytterdörren när vi åkte iväg och det blev väl lite oro när vi kom hem och upptäckte det. En av mina bröder sprang uppför trappan och snart fick vi lägesrapport: "DET ÄR LUGNT, TEVEN ÄR KVAR"! Efter den händelsen kom vi överens om att alltid låsa efter oss och att vi skulle lägga nyckeln i brevlådan. Tills någon kom på att det var ett ganska så självklart ställe för en tjuv att leta på. Då bestämde vi istället att vi skulle lägga nyckeln under en blomkruka som stod precis bredvid dörren. Detta föranledde en sarkasmdrypande kommentar från en av mina bröder: "och ni tror förstås inte att tjuven letar under blomkrukan"? Min bror fick ett lätt förvirrat och mycket milt mamma-svar: "men det förstår du väl att vi säkart måste kunne hitte nyckeln för att kunne ta oss in i huset?"

Kärlek